Min älskade Draken...

Har varit med Draken på Strömsholm för återkoll av hjärtat. När vi kom dit så skulle Draken rakas på sidorna för undersökningen, en veterinär kom in och lyssnade på hjärtat, ytterligare en veterinär lyssnade på honom. Ingen av dem kunde höra något blåsljud???
Ulrika, Drakens hjärtspecialist kom och lyssnade på honom och hittade det direkt.
Hon gjorde ultraljud och konstaterade att han hade något förstorat förmak sedan sist men det var en väldigt liten förändring. Skönt! Fick rådet att fortsätta träna som vanligt. Ännu skönare!

Dock lite läskigt att två veterinärer på Strömsholm som visste att han hade hjärtfel inte kunde höra blåsljudet.
Draken är veterinärbesiktigad två gånger som valp, han är lyssnad på vid sin vaccination samt lyssnad på vid två tillfällen på Strömsholm när vi var där för att han haltade och nu då två veterinärer hörde inte felet fast de visste att han hade det.

Så man skulle kunna gissa att hundar som har denna medfödda defekten kan slinka igenom hur lätt som helst och sedan användas i avel. I tron om att hunden är frisk.

Jag gissar att Draken inte är ensam i sin jääätte stora "släkt" med mitralis tricuspidalis-dysplasi även om ingen verkar ha det. Jag hade inte vetat om det om inte veterinären som undersökte honom när han blev ormbiten hade upptäckt blåsljudet.
Trots allt så är det den tredje vanligaste dödsorsaken på hund, hjärtsvikt alltså. Samt att just denna defekten är relativt vanlig på just labrador enligt Ulrika.

Självklart så kan sånt här hända den bästa och alla uppfödare drabbas säkert någon gång av defekter på sina valpar och man parar ju självklart i tron om supervalpar. Men om man VET att detta finns så tycker jag att man måååste ha det med sig.
Det finns inga meriter i världen som får gå före hälsan enligt mig. Det går inte att jaga med en jakthund som inte orkar, svimmar, hostar och mattas och i värsta fall får hjärtsvikt.

Det värker i hela mig när jag tänker på min älskade Drake. En supersnygg superhund på alla sätt, men vad hjälper det??? Jag är glad för varje dag jag får med honom. Förhoppningsvis ett helt hundliv.

Det är skönt att jag fick reda på att Draken hade defekten så att det inte hade kommit en massa Drakbebisar till världen med medfödda hjärtfel och x antal förkrossade familjer, kanske med små barn som jag har. Det skulle kännas svårt för mig i alla fall.

Jag vill tillägga att Drakens uppfödare kunde INTE på något vis förutse denna defekten på kullen eftersom det inte hade uppdagats några kända fall vid den tiden.