Emblas första ståndskall på älg med två kalvar

Uj vad skönt det är med jul. Mys i varje hörn, god mat och ingen vardagsstress. Roger kom just hem från jakt på Näs. Nu jagas det såklart var dag.
Men det var JAG som fick se Emblas första ståndskall på älg. Det var den 23:e, Roger jobbade och jag tog en skogspromenad med alla hundarna mellan julbaket.
Rätt som det var började Embla skälla, alla hundarna drog iväg åt det hållet. Upp med pipan och alla hundarna kom. Puh, tänkte jag. Vi gick vidare och jojo Embla börjar skälla igen. Då var jag ganska nära så jag småsprang mot ljudet.
Jösses en häst nu gäller det att få in hunden och be om ursäkt till ryttaren. Men i nästa sekund såg jag att det var en älg. Bakom älgkon stod två kalvar.
Wow, jag bara stod och tittade. De andra hundarna brydde sig inte ett dugg. Jag ropade in dem och satte dem, smög fram lite närmare. Embla stod stadigt och såg ut som om hon inte hade gjort annat. Jag tog de andra hundarna och gick hemåt. Gjorde en rövare och visslade på Embla. Hon kom direkt. Hääärligt!!
Vi gick vidare. Jag ville inte koppla henne direkt så de sprang lite runt mig. Så just när jag tänkte -nu ska jag ropa in henne och koppla henne så vänte hon och sprang tillbaka mot älgarna. Åhh typiskt, ingen ide att vissla nu då blir hon bara olydig. Lät henne stå och skälla ungefär 5-10 min sen visslade jag ingen och jag såg mellan träden hur hon vände direkt och kom.
Gissa om jag var stolt. Ilade hem och ringde Roger direkt och berättade vilken pärla han har.
Injagningen som skulle bli nästa höst har jag redan börjat *ler*

God Jul önskar vi alla våra vänner!!!!

Nu är jag så här stor......

Hälsning från Emblas bror "Hero" bilden är tagen i Fjällen.

2:a advent

Inte blir det mycket tränat i dessa tider. Det är ju ständigt mörker och på söndagar har jag och Susanna Hultman hållit kurs i Näshulta för Labradorklubben. Det är sista träffen nästa söndag så efter det blir det bättre tid för egen träning på de få ljusa timmarna.
Lördagarna har ju varit bokade för jakt på Näs. Men nu blir det mindre av den varan också, Grabben har slagit av en tand och verkar ha ont. Nu blir det tandläkaren i Västerås till veckan. Han har varit grinig mot de andra hundarna och vi trodde att det var hans ben, eftersom han brukar halta efter släppen men nu förstår vi att han förmodligen har haft väldigt ont i munnen sedan förra jakten. Klart man är grinig då!
Tur att Roger är noga med att gå igenom hundarna, jag kan tänka mig att det är lätt att missa en sån här sak annars.
Att Grabben skadar sig jämt och ständigt är ju inte så konstigt eftersom han far fram som en missil i skogen bland stock och sten.
Nu har han kommit på att han kan hoppa över hundgårdsgrinden på 1,80 när han hör att vi har kommit hem, varför vänta tills man blir utsläppt när man kan ta sig ut av egen maskin....

På tal om olyckor, se upp med luciaglitter, julsnören och skinknätet. Nu är det snart ett år sedan vi förlorade vår Kipper i "skinknätstradgedin".